En dröm mellan 4.00 & 5.00
Fyller på med ytterligare en fin text nu när jag ändå är igång... Ännu en från skivan Louise & kärleken;
En dröm mellan 4.00 & 5.00
Säg mig Louise vad tänker du på,
vad tycker du dig se
Du sitter under trädet vi sa var vårt
Är det minnen som får dig att le
Jag minns också varje natt mellan 4.00 & 5.00
Då väcks jag av hjärtslag och av ditt skratt
När du är på väg hem
O pojkarna, dom följer dig för att få drömma vid dina bröst
När dörren slår, då ringer du mig
Allt naket blir kvar i din röst, i din röst
Du säger det är av tomhet, det är av tvång
Jag har hört allt förut
Och kanske är det därför jag skriver denna sång
För jag är bitter, jag är trött och sjuk
Och du, vi har inget mer att säga varann
Finns ingenting mera att ge, det du vill ha är utbytbart
Och varje natt kan jag se
Jag kan se pojkarna som följer dig för att få drömma vid dina bröst
När dörren slår, då ringer du mig
Allt naket är kvar i din röst, i din röst
Jag kan se pojkarna...
Jag kan se pojkarna...
Avsked
Avsked
Avsked, att vila i
Att släppa sitt grepp
Avsked, att födas i
Tungt eller lätt
Avsked, en sista sång
För allt vi haft
Avsked, en ton av törst
Saknad och kraft
Avsked, nya mål
Vägen börjar nu
Avsked, så skiljs vi här
För att hela det som har gått itu
Avsked, en sista sång
För allt vi haft
Avsked, en ton av törst
Saknad och kraft
Avsked, jag och du
Älskade
Älskade
Hemlös med hopp
Hemlös med hopp
Trappan är hård o kall
i natt
Din kropp är mjuk
Blodet varmt
Ännu en tid
bara en
Våren i ådrorna
vittnar tyst
Att livet kommer
Livet kommer
Till en vän
Mäter ångest
i glas av vin
Fyller en karaff
-Ett glas till, bara
ett
Ensam i tystnad
med blick sårad
av livets svek
Vad hände?
Små vita piller
Tänjer gränser
Var finns
livet?
Imorgon vardag
Jobb igen
eller
tidsfördriv
Att överleva
bara en dag till
Idag och imorgon
och kanske
fler
Nickar mot glaset
Drömmer tyst
Ensam i saknad
Trappan är
tyst
Livet har fyllt
ett mått
Ansiktet ärrat
av
Singoallas sång
Singoallas sång
Det är en sång om en riddare,
en drottning och en gud
som hörs inifrån skogen
Här sitter jag i mitt mörka hus,
jag tänker på allt vi gjorde
Två flaskor vin
från en fransk liten by
ger mig både
längtan och glömska
Två flaskor vin
och den sång jag hör
gör ögon
i en spegel
drömska
Viljen I veta, Viljen I förstå
är det vägen eller målet
som lockar mig så,
tänker jag när jag sitter här
i mitt mörka hus
Ensam i längtan, glömska och i rus
Två flaskor vin...
Det berättas en historia
om Sorgebarn
Han grät,
han ville vara som andra
Och i min kropp rusar romani blod
Det säger:
Dessa vägar måste du vandra
Två flaskor vin...
Analys av Outforskat
utan
famnar
inte alltid
inom
faller
svart ner
Min tolkning:
Min första tanke med inledningen var att "utan famnar - inte alltid" skulle kunna antyda en viss samhörighet med vissa i ens närhet under speciella stunder. Att man i normalfallet är ensam och utan den närhet som en famn symboliserar, men att man i vissa stunder trots allt kan skönja en gemenskap, kanske med vänner eller bara ytligt bekanta. Fortsättningen "inom faller - svart ner" tolkade jag från början som att trots att dessa famnar finns i ens närhet så söker man sig inåt för att finna sig själv. Att det endast är i möten med andra som man på riktigt kan upptäcka sig själv och vem man är. Att falla ner i det svarta tycker inte jag behöver betyda något negativt, som man kanske först tolkar det, utan tvärtom kan det svarta symboliserar lugn, frid, nattens ro, och kanske även i förlängningen de ljusglimtar som finns i mörkret, de stjärnor som lyser upp natthimmelen. Att då falla ner i det svarta skulle kunna betyda att man utforskar sitt inre lugn och ser med tillfredsställelse på den gemenskap det ger att vara nära andra, de stunder av närhet som antyds i första stycket.
Samtidigt, när jag funderat vidare på första stycket så kan jag se en viss frustration om man delar upp det som "utan - famnar inte alltid", vilket då skulle kunna antyda saknad och längtan efter någon/någon. Att man är just "utan" något som man eftersträvar, och att frustrationen kommer till uttryck i att man inte alltid har något att famna. Att längtan efter detta man saknar visar sig i bristande gemenskap med omgivningen.
Vidare, om man läser "utan famnar inte - alltid", så kan man ju tvärtom skönja en bakvänd antydan att man alltid har gemenskap, kanske en vilsen samhörighet, en ytlig bekantskap som inte tar djupare form. Att t ex vänskap inte utvecklas till något djupare utan hela tiden hålls på en social konversationsnivå. "Inom faller svart ner" skulle då kunna tolkas som att det är något, inte en själv, som faller inom en. Kanske ett uttryck för frustrationen över längtan, att saknaden faller och blir djupare inom en. Det svarta skulle ju då annars även kunna vara ens eget inre lugn som faller inom en, så att man när det faller finner sig själv och vem man är.
Läser man det som "Inom - faller svart ner" skulle ju kunna betyda att ens inre, det vi inte kan ta på, ens personlighet, minnen och tankar, fyller upp ens inre så att det känns som att man sjunker djupare ner i grubblerier. Att man faller i sitt eget inre, ens egna mörkare tankar.
Jag tycker att man kan tolka orden annorlunda beroende på läsarens egen sinnesstämning och erfarenheter.
Hmm... en ganska lång analys av åtta små ord... Kommentera gärna... :-)
Outforskat / Salta tårar...
Outforskat
utan
famnar
inte alltid
inom
faller
svart ner
Obs! Inte Tonis om nu nån trodde det... ;-)
Salta tårar bränner min nakna hud
Salta tårar bränner min nakna hud,
bränner i hjärtat djupa sår
Låter dom falla mot jorden så svart,
falla tungt likt minnen från igår
Salta tårar smeker nerför min kind,
för att likt regn skölja mitt inre rent
Önskar jag kunde minnas,
men inser trots allt, allt är försent
Faller i glömska, faller i gråt,
drömmer och sjunker i tider som var
Letar bland minnen,
efter bortglömda svar
Tårar så salta som havet i natt,
fräter min hud, blottar mitt kött
Söker utan mening fånga,
minnen som så stilla dött
Slocknade eldar i livets port,
saknar den glöd som livet mig gav
Vandrar vid sidan av jorden,
som till slut ska bli min svarta grav
Faller mot botten av mörkaste hav
kan inget annat än blunda och be
Salta tårar bränner min nakna hud,
sjunker i tiden, orkar inte se
Låter varma tårarna falla,
likt pärlor av glödande bly
Tunga, brännande smärta,
rispar min nakna hy
Hmmm.... inte det muntraste man skrivit kanske, men det är som det är. Allt kan ju inte va rosenrött o silverskimrande hela tiden...
Lång väg
Lång väg
Vi har många mil att vandra
för att nå toppen av detta berg
för att som du säger leva som andra,
födda med trygghet i sin märg
Det är mycket som får mig att tvivla,
Ibland vill jag bara kasta mig ut
och
förföras av vindar
och
lämna dessa branta stup
Vi har en lång väg att gå
Bara dom som älskar,
bara dom som älskar kan förstå
Jag såg allt i en dröm
Jag såg oss två
Vi har manat på varandra,
bör hjälpas åt tills vi hittar hem
Och minnas varför vi älskade,
orkar du, min vän?
För jag behöver dina ord,
jag behöver allt ditt mod
Här i vilan inför gryningen,
Natten kyler ner mitt blod
Vi har en lång väg att gå...
Jag har aldrig varit så svag som nu,
kanske heller aldrig så stark
Har aldrig stått så naken,
det här är jag
Det här är allt
Vi har en lång väg att gå...
Älska igen
Älska igen
Varje ord du ger till mig,
varje smek av din hand,
varje bild du visar mig
tar mig närmre inåt land
Jag vill binda en krans
av sommar till dig,
fästa blommor i ditt hår
Du säger:
När löven faller, kysser
jag dig och går
Då måste du resa,
fylla dina ögon med ljus
Jag ber dig: Ta mig med,
inget binder mig här
vid detta mörka hus
Jag hör nattens lockande ton,
de älskandes skratt
och en zigenarfiol
Jag bär en längtan,
en brännande eld
Tog tåg efter tåg,
fann endast ekot
av mig själv
Jag vill älska igen,
stiga ur aska och sot
Jag vill älska igen,
resa mig från korsets fot
Kärlek, kärlek,
jag tillbeder dig
som gud, frälsning
befria mig
Blås i mitt öra
vad jag vill höra
Blöt...min kropp
Skjut...ditt skott
Jag följer dig till London,
till Paris eller Rom
Mot dunkla hotellrum
eller mot nätter
under stjärnorna vid mon
Lämnar du mig ska jag söka dig
i varje stad, i varje hamn
Jag står längst ut på kajen
viskande...ditt namn
Jag vill älska igen...
Marias visa - Toni Holgersson
Marias visa
Jag vill sjunga dig en visa och sitta här ända tills
natten stilla sänker sig och våra vägar skiljs
Natten stilla sänker sig och våra vägar skiljs
Ja, då viskar träden varandras sägner och i ett sken
av silver ska du sköljas, din hud blir farligt len
I silver ska du sköljas, din hud blir farligt len
Som natten blir till gryning,
som gryning väcks till dag
Och som dag svalnar mot kväll
Så vänder vi ännu ett blad
Som dag svalnar mot kväll,
vänder vi ännu ett blad
Så spring nu hem Maria, nån söker i natten din hand
Spring nu hem Maria och glöm dessa läppars brand
Spring nu hem, glöm denna sång om ditt namn
Som natten blir till gryning,
som gryning väcks till dag
Och som dag svalnar mot kväll
vänder vi ännu ett blad
Som dag svalnar mot kväll
så vänder vi, så vänder vi ännu ett blad
Att mötas i livet och älska, man skiljs och man gråter en del
Ja, det ges och det tas Maria, mest av en längtan att bli hel
Det ges och det tas Maria av en längtan, av en längtan att bli hel
Som natten blir till gryning,
som gryning väcks till dag
Och som dag svalnar mot kväll
Du, så vänder jag ännu ett blad
Ja, som natten blir till gryning,
som gryning väcks till dag
Och som dag svalnar mot kväll
Så vänder vi ännu ett blad
Ja, som natten blir till gryning,
som gryning väcks till dag
Och som dag svalnar mot kväll
så vänder vi ännu ett blad
Och som dag svalnar mot kväll
vänder vi , vi vänder ännu ett blad
Tack för ordet...
Nån att hålla om
Fyller på med en text från skivan Lyckliga slut... Den underbara Nån att hålla om! Det är nog väldigt många ensamstående mödrar som känner igen sig i den här texten...
Nån att hålla om
Hon sitter ensam, Tv:n står på
Barnet somna till sist i det midnattsblå
O hon saknar nån
Bara nån att hålla om...
Man borde inte klaga, tänker hon,
man borde va stark
Så ser alla andra ut i våran park
Men jag saknar nån
Bara nån att hålla om...
Om dagarna drömmer hon om filmer med lyckligt slut,
om nätterna då kommer dom där hon aldrig hittar ut
Där hon är vaken en tisdag kväll
Bygger en pyramid av barnskrik o gnäll
och hon saknar nån
Bara nån att hålla om...
Pappan skriver brev, han ringer ibland
Hon tänker: Tack gode gud att han försvann
Men jag saknar nån,
till o med honom ibland...
Om dagarna drömmer hon om filmer med lyckligt slut,
om nätterna då kommer dom där hon aldrig hittar ut
Hon tänker: Jag bor i ett kvarter där det finns hundra av mig
Vart jag än ser, ser jag barn o en ensam tjej
Tror ni dom saknar nån?
Bara nån att hålla om...
Men när lördan blir natt är hon en annan än nu
Hennes väninnor säger innan dom ska gå ut
Hon skulle se henne då
Inne på krogen, drottning av det midnattsblå
Och hon dansar hela natten
och ångrar allt nästa dag
Hon tvättar två veckors tvätt och tänker:
Är detta verkligen jag?
Hon sitter ensam, Tv:n står på
Barnet somna till sist i det midnattsblå
och hon saknar nån
Bara nån att hålla om...
Bara nån att hålla om...
Bara nån att hålla om...
Menad att bli
Menad att bli
Du sitter vid grinden
Du trampar tiden
Du lägger den på axeln
Undrar vad som fanns i den
Du går långsamt längs traktorspåren
Du kunde räkna stegen
men du räknar åren
Som vägdamm som for förbi
som du ville dröja vid
Du får falla en stund inuti
för att bli den du var menad att bli...
Du tänker på dom du sårat
På dom som inte finns kvar
På dom du älskat
Så ofta det blev samma sak
Du kan se det nu
Låt det lägga sig till ro
Låt allting som har hänt
hitta sin plats att bo
Du får falla en stund inuti
för att bli den du var menad att bli...
Det finns ingen stege som går
till himlen på Jakobs vis
Du tycker dig minnas nåt
Men du har glömt vägen dit
Men du kan se det när du älskar
Du kan se det bland rosor och sten
Du kan se det i hennes ögon
Du kan se det i människors sken
Du går långsamt längs traktorspåren
Du kunde räkna stegen
men du räknar åren
Som vägdamm som for förbi
som du ville dröja vid
Du får falla en stund inuti
för att bli den du var menad att bli...
Om du vore här
Om du vore här
Jag önskar att vi hade mötts
för många år sen
Då inget var besudlat,
din blick var så blå
Och en blodröd sol
över den vita sanden
Ja så känns din kyss i handen
när du ska gå
Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu
Att imorgon vore idag
Ja en blodröd sol
över den vita heta sanden for
Blåstes ur handen i min blick
av ett dörrslag när du gick
Nu sitter jag här i tystnaden
blind och stum och kär igen
Skriver så vackra brev till sommaren
Önskar att du vore här min vän
Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu
Att imorgon vore idag
Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu
Att imorgon vore idag
Kul att se att statistiken ökar på sidan... Lämna gärna en kommentar när ni ändå är inne. Då blir jag extra glad! :-)
Ilsket biter frosten gräset
Jaha, då var det dags för några rader igen då... Fyller väl på med en egen till då, nu när jag väl börjat blotta mig...
En inte alltför uppmuntrande och positiv dikt, men ändå. Det får bli nåt gladare nästa gång...
Ilsket biter frosten gräset
Tysta skrik ekar i månskogen
Trädets kalla, bleka fingrar speglar sig i nattmånens tystnad
Karga, isande skrik
Vinden tvingar sig in, rispar öppna sår över huden
Blödande sår
Nacken bryts som istapp faller
Vattnet ligger väntande stilla
Ishinnan brister av vindens beröring
Slits sönder, blottar blod stiget ur djupets tysta mörker
Isen skriker inatt
Vintern segrar alltid till slut, lämnar stillhet
Fruset nypon
En gravsten över höstens slut
Vindens vassa naglar sliter
Rispar sönder hud och fingrar
Tömmer skrik, från djupet ångest av ilskna fingrars rop
Kylan fryser fast
Vägrar släppa taget kring livet, smärtan bränner
Dödens väntrum
Isen föds under månens smärta
Hmmm... Ja, man kan ju inte anklaga den för att va munter o Lasse Berghagen-käck i alla fall....
Smak av salt
Varsågod, Helena! :-) Ja, ni andra oxå förstås...
Smak av salt
Natten ville inget illa
men knyt din hand så hårt du kan
Om man rest så långt och så länge
har man lika långt tillbaka till land, till land
Tillbaka till land
Knyt din hand för all din längtan
Knyt din hand för alla år
I denna eviga väntan, knyt din hand
Res dig och gå, res dig och gå
Och du kan skylla på andra
och på livet i sig själv
Blunda o förbanna
tills ingen kan stanna
Jag lovar dig så vänd, så vänd
Jag minns din blick den där natten
och några gram på ditt bord
Och att du grät och att det ekade i trappen
Jag gick o du skrek att jag inget förstod
Att jag inget förstod
Det kommer alltid en dag då du ska betala igen
Alla stulna timmar till din lögnerska, älskarinna och vän
Och vart ska du fly och om du kommer fram
Vem har du då att dela med nånting
Av det du fann
Det du fann
Natten ville inget illa
Men knyt din hand så hårt du kan
Om man rest så långt och så länge
Då har man lika långt tillbaka till land, till land
Tillbaka till land
Jag tänker på dig ibland
Tror mig veta allt
Vet kanske inget annat än
Din smak av salt
Smak av salt
Smak av salt
Egen dikt från förra årtusendet
Hon har hittat gamla diktböcker som vi skrev när vi var unga och oförstörda (nu är vi gamla och (för-)störda... Hahaha). Det här är väl nästan preskiberat. Om jag minns rätt, vilket jag säkert inte gör, så var väl den "gamla, lyckliga" tiden kring 1993-96 eller nåt sånt. Hmm... 12-15 år, det är ju inte klokt vad tiden går...
Bland annat skrev jag tydligen en som doftar lite Toni, så då stoppar jag in den här, mellan Tonis texter. Det skulle ju ändå vara Toni OCH jag... :-)
"Jag har kvar smaken i min mun, den går aldrig ur
Lycka på tungspetsen, smaken av din kyss finns kvar
Varför?
Det vet jag inte, men trots att jag har försökt glömma hur du smakar
så finns din kyss alltid kvar
Men jag vill inte!
Vill förtränga smaken av dig och låta dig falla i glömska, eller kanske minnas dig så som du var
Som du var när jag älskade dig
Än dock smakar det sött i min mun"
Ja, vad säger ni, visst var det lite Toni-längtan redan på den tiden...
Herre Gud för dig jag klagar
Från skivan Psalmer:
Herre Gud för dig jag klagar
Herre Gud för dig jag klagar
vad mig plågar natt och dag
vad min kropp och själ försvagar
det är fruktan för din lag
Mot vars bud jag ständigt gått
tills jag fyllt mitt syndamått
domen skrämmer mig allt värre
se till min förtvivlan, Herre!
Mina plikter har jag försummat
laster har jag lärt med flit
När jag något ont förnummit
har jag gärna skyndat dit
Till Guds hus har jag sällan gått
Herrens ord har jag försmått
tills mitt hjärta blev förstockat
Dåligt sällskap har mig lockat
Och jag ryser in i märgen
när min uselhet jag ser
Jag vill ropa upp till bergen
Överskyl mig, rasa ner
Låt mig dö nu, ty jag vet
ingen nåd och säkerhet
Gud min Fader, övergav mig
Ack, vad ska det nu bli av mig
Men då samvetet mig väcker
och jag ångrar mina fel
Gud i nåd sin hand mig räcker
ty i honom har jag del
Liksom en förlorad son
flyr jag till hans nådetron
Viss om att han mig förlåter
När i tro jag vänder åter
Döden skrämmer mig ej mera
ty dess udd bröt Kristus av
Gud lät sonen triumfera
Över synd och död och grav
Domen fruktar jag väl stort
eftersom jag illa gjort
Men den trösten jag ej glömmer
Att min broder Jesus dömer
Text: Lars Johansson (Lasse Lucidor), B.G. Hallqvist
Trad Arr: T. Holgersson
Karaff med vatten
Karaff med vatten
Genom en karaff med vatten slog ljuset in
Jag låg helt stilla, såg hur det föll mot din kind
Och du log som om någon rörde vid dig
Jag sa...ingenting, ingenting blev kvar i mig
när jag såg dig ligga där med
sol
och
vatten på din kind
Minns du, när vi gick längs de älskandes allé
Vi gick tillsammans, det kunde alla se
Och vi blev kvar där hela sommaren lång
En morgon satt du resklar, du sa:
Löven faller, hösten är här och allting har sin gång
Senare...bland löv under bok och lind,
när vi älskade såg jag
sol
och
vatten på din kind
Genom en karaff med vatten faller ljuset in
Nu är det mitt i natten och det faller på ingenting
Nätter går i väntan och i vakan
Kvar av dig är endast ditt skratt, din doft,
en droppe blod på mitt lakan
Jag sitter hela dagar vid min längtans grind,
väntar på henne med
sol
och
vatten på sin kind
Ett sista brev till Louise
Ett sista brev till Louise
Jag skriver om dig som om en hägring
Som om nåt jag aldrig kan nå
Och jag sjunger drömmen om kärlek
Som om en frälsning aldrig kan få
Och du lyssnar med kinder våta
Från två bittra hål
Dina ögon dom tog jag till stjärnor
Nu söker jag vart jag går
Jag drömmer om dig, men vaknar ej
när du skrattar och ler
Så jag springer bort, och du säger helt kort
att du aldrig älskat mig mer
Och jag diktar om andra som ler som du
Och jag smakar andra som smakar din hud
Och frågar nån då vet jag ej
varför jag älskar och förnekar dig
Jag kan drömma om att sova
puls mot puls, att vakna i din blick
Och jag önskar jag vore en annan då
Att du ska ha glömt den dag jag gick
Jag drömmer om dig, men vaknar ej
när du skrattar och ler
Så jag springer bort, och du säger helt kort
att du aldrig älskat mig mer
Droppar av stearin
Nåväl, tänkte fylla på lite i textförrådet med en oerhört stark och smärtsam låt som släpptes på skivan Louise och kärleken. Låten handlar om en man som genom ett fönster iakttar sin forna kärlek umgås med en annan man. Toni lyckas så starkt och smärtsamt få fram precis den känslan man kan tänka sig infinner sig. Usch, så fruktansvärt stark och dramatisk sång så man nästan blir lite tårig. Nåväl, så här går texten:
Droppar av stearin
När jag gick förbi ditt hus då var det natt
och dimma över stan
Jag stod där länge och jag hörde ert skratt
som från två lekande barn
Ett ljus brann i ett fönster
föll droppar utav stearin
Era kroppar dom gjorde mönster
mot en ljusblå gardin
Jag ville skrika, skjuta o slå
Men min strupe röjde ingenting
När morgonen kom så bär de spåren bort
Ett par fimpar, gyllene ring
Nu är det månader, snart ett år
Sen vi skildes du och jag
Ute här på gatan där doftar det vår
Kanske är jag något mindre svag
Ute på gatan doftar det vår
och kvinnorna fäster blommor i sitt hår,
i sitt hår
Den extrema frustrationen när han sjunger "Era kroppar dom gjorde mönster
mot en ljusblå gardin" är nog något av det starkaste jag hört... Jäklar, vilken emotionell pärs... Starkt, jobbigt, men fantastiskt bra! :-)