Toni och jag

Det är märkligt det här med musik och texter, hur man ändrar smak efter humör. Vissa dagar känner man bara för att jubla och dansa, andra vill man hellre gömma sig under en pläd i soffan och bara mysa med tända ljus...
Oavsett humör så har jag upptäckt att Toni aldrig är fel. Just den här sången passar mig när jag känner mig lite sentimental och drömmande.

Tänkte på det, om ni vill så kan jag kanske lägga ut lite musik (om man nu kan göra det i bloggen) för lyssning. Annars rekommenderar jag så länge Tonis MySpace-sida, see länk nere till höger. Där ligger iaf 4 låtar från senaste soloalbumet.

Dags att dra igång spelaren och drömma sig bort...


Blå vägen

Den grårosa himmelen den hänger över mig
och åren som gått sen jag lämnade dig.
Du fanns där, du såg mig.
Jag vände mig bort av rädsla för nåt jag aldrig förstått.
Men när allting stannar och jag hör hjärtats slag
och jag ser mig själv i den som stannar kvar.
Då måste jag gå eller tvinga mig ur.
En famn av kärlek, över natten en bur.

Jag är närmare trettio än tjugofem,
ännu vilse i natten
på den blå vägen hem.
Finns ingen att fråga, inget givet svar.
Bara dessa steg och den väg dom tar.

Jag skriver, jag sjunger,
jag ställer mig på scen,
ställer mina frågor i strålkastarnas sken.
Eller så lämnar jag allt
med hjälp av pulver och mer
och bara lutar mig tillbaka och tänker, det som sker det sker.

Jag är närmare trettio än tjugofem...

Jag sprang över fälten, det var i förrgår eller igår.
Jag tyckte att jag såg dig där gränserna går.
Jag föll, låg stilla, jag skaka, jag grät.
Jag famnade jorden, sval, svart och slät.

Jag är närmare trettio än tjugofem...

Jag säger dina namn.
Jag andas din röst.
Jag önskar det fanns vila mellan sommar och höst,
mellan sommar och höst.