Krönika i Aftonbladet av Fredrik Virtanen
Comeback – efter heroinet
FJÄLLBACKA. Sitter i stiltje vid havet under det mäktiga Vette-berget på Ingrid Bergmans torg med utsikt mot Kråkholmen i det paradisiska gamla fiskelägret Fjällbacka i Bohuslän och läser irriterat New York Times recension av den sista Stieg Larsson-deckaren samtidigt som jag lyssnar på ex-heroinisten Toni Holgerssons nya cd.
Jo, det är mycket på en gång.
Jag dricker även kaffe från restaurang Bryggan. Ackes korvkiosk är öppen eftersom det är helg, järnhandeln också,liksom Lilla Beriths året-runt-öppna pizzeria och Stora Hotellet uppåt backen. En större samling norskar är på väg för att fira bröllop här i majsolen.
Toni Holgersson från Södertälje var stor när jag var barn. Han peakade 1990 med ”Louise och kärleken”, en hjärtskärande vispoetisk uppgörelse med förlorad kärlek. 1995 var han över.
Ibland såg jag honom på Stockholms gator, han släpade på en trasig cykel eller kanske en gammal hink. Han var hemlös. Heroin, visade det sig. Toni blev dödförklarad på internet men vem blir inte det.
Nya cd:n, producerad av hans son Dante Kinnunen och med stödsång av Anna Maria Espinosa och Markus Krunegård, är hans riktiga comeback.
Holgersson, 44, är frisk nu och åtminstone halva skivan är lika stark och djup som det här skärgårdshavet jag kisar mot. Det kan man inte säga om många skivor.
Och i New York Times skriver Michiko Kakutani om ”Millenniumtrilogin” att ”Sweden in these books is not the shiny, clean utopia where everyone drives Volvos, shops at Ikea and listens to Abba, but a noirish place where the dark emotions of Bergman and Strindberg reign”.
Alltid samma platta dravel. Antingen är vi en nation av poänglöst rentvättad medelklass som tar Volvon till Ikea eller så är vi lyxdeppiga borgare i svartvitt.
I Fjällbacka sjunger en begravningstrubadur Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och fiskargubbarna får, nu när hummersäsongen är över, inrikta sig på havskräftor eftersom räkor kräver rejäla trålare, bara mark-ägarna har rätt till ostronen och torsk... tja torsk är ett känsligt ämne men lika många som förr är de inte.
På somrarna invaderas Fjällbacka av tiotusentals sommarstugeseglare men i maj är det ännu vintersäsong, cirka 1?000 personer bor här året runt, det är en fiskeby där ingenting särskilt händer, sannerligen inga mord som i Camilla Läckbergs fjällbackadeckare. Men det är gediget, bländande vackert och äkta.
Äkta. Som Toni Holgersson och hans fina nya cd ”Ibland kallar jag det kärlek”. Gediget trä. Medan Stieg Larssons förhöjda dysterhet och New York Times utopiska blajversion av vårt land är billig fanér som döljer det riktiga Sverige – som gudskelov rymmer både hemlösa heroinister och ljuvliga havspärlor.
Fredrik Virtanen, Aftonbladet 20100524
