Toni och jag

Det var ett tag sedan jag själv bidrog med någon text till bloggen, så här kommer en liten text jag skrev för ett tag sen.

Mötte varma bruna

med mina sorgsna blå

tomheten i djupet

kanske för svår att förstå

 

träden växlar färg

livet väcks nu åter

ingen kan nog se

att mitt leende faktiskt gråter

 

Fåglar vänder lyckliga

siktar grönt norrut

för mig långa vägar,

eviga nätter utan slut

 

Hur tomt kan fyllnad kännas,

hur mättad kan tomhet va

Samma sol och samma himmel

Vi vill ju bara ha det bra

 

Ingen brådska,

vi är där vi är

På stigen som leder framåt

tusen viljor, saknad, begär

Eftersom bloggen heter Toni och jag, o tanken från början var att jag skulle blanda lite mer egna texter med Tonis. Nu har det ju inte riktigt blivit så, men nu tänkte jag att det var dags för en liten egen text.

En hyllning till min bror.

Jag minns vårt barndoms pojkrum

som vi delade, jag och du

Med affischer och skivor på väggarna

så många dagar sen nu

Vi har blivit vuxna

du kanske mer än jag

Hur vi än väljer att leva

så finns liv ännu kvar

Du finns alltid vid min sida

Precis som du gjorde då

när jag som mest behövde dig

Minnen svåra att förstå

 

Vi gick stigen uppför berget

Samma spår som hon och jag

Du gick stark och tyst

när jag gick stum och svag

Vi satte oss på bänken

i gläntan i solens sken

Vi talade om livet och tiden

och om det som ska komma sen

 

Jag vet inte om jag någonsin

tackat dig för att

du fanns där bredvid mig

när dagen blev så svart

Men jag skriver dessa rader

hoppas du ska förstå

att jag älskar dig brorsan

lika mycket nu som då

Jag hoppas jag kan få finnas

där för dig som du fanns för mig

någon gång om du behöver mig

vill jag vara stark för dig

Du får tycka mina ord är fåniga

du får skratta om du vill

Men dom flödar ur ett naket hjärta
Som är lyckligt att du finns till

För att ni inte ska bli alltför besvikna över att ingenting händer på bloggen så fyller jag på med några egna korta dikter. Till en vän vars liv ser bättre ut nu... Obs, dessa texter har ingenting med Toni att göra...


Hemlös med hopp

Trappan är hård o kall

i natt

Din kropp är mjuk

Blodet varmt

Ännu en tid

bara en

Våren i ådrorna

vittnar tyst

Att livet kommer

Livet kommer

Till en vän

Mäter ångest

i glas av vin

Fyller en karaff

-Ett glas till, bara

ett

Ensam i tystnad

med blick sårad

av livets svek

Vad hände?

Små vita piller

Tänjer gränser

Var finns

livet?

Imorgon vardag

Jobb igen

eller

tidsfördriv

Att överleva

bara en dag till

Idag och imorgon

och kanske

fler

Nickar mot glaset

Drömmer tyst

Ensam i saknad

Trappan är

tyst

Livet har fyllt

ett mått

Ansiktet ärrat

av

dagar

utan
famnar
inte alltid

inom
faller
svart ner

Min tolkning:

Min första tanke med inledningen var att "utan famnar - inte alltid" skulle kunna antyda en viss samhörighet med vissa i ens närhet under speciella stunder. Att man i normalfallet är ensam och utan den närhet som en famn symboliserar, men att man i vissa stunder trots allt kan skönja en gemenskap, kanske med vänner eller bara ytligt bekanta. Fortsättningen "inom faller - svart ner" tolkade jag från början som att trots att dessa famnar finns i ens närhet så söker man sig inåt för att finna sig själv. Att det endast är i möten med andra som man på riktigt kan upptäcka sig själv och vem man är. Att falla ner i det svarta tycker inte jag behöver betyda något negativt, som man kanske först tolkar det, utan tvärtom kan det svarta symboliserar lugn, frid, nattens ro, och kanske även i förlängningen de ljusglimtar som finns i mörkret, de stjärnor som lyser upp natthimmelen. Att då falla ner i det svarta skulle kunna betyda att man utforskar sitt inre lugn och ser med tillfredsställelse på den gemenskap det ger att vara nära andra, de stunder av närhet som antyds i första stycket.

Samtidigt, när jag funderat vidare på första stycket så kan jag se en viss frustration om man delar upp det som "utan - famnar inte alltid", vilket då skulle kunna antyda saknad och längtan efter någon/någon. Att man är just "utan" något som man eftersträvar, och att frustrationen kommer till uttryck i att man inte alltid har något att famna. Att längtan efter detta man saknar visar sig i bristande gemenskap med omgivningen.

Vidare, om man läser "utan famnar inte - alltid", så kan man ju tvärtom skönja en bakvänd antydan att man alltid har gemenskap, kanske en vilsen samhörighet, en ytlig bekantskap som inte tar djupare form. Att t ex vänskap inte utvecklas till något djupare utan hela tiden hålls på en social konversationsnivå. "Inom faller svart ner" skulle då kunna tolkas som att det är något, inte en själv, som faller inom en. Kanske ett uttryck för frustrationen över längtan, att saknaden faller och blir djupare inom en.  Det svarta skulle ju då annars även kunna vara ens eget inre lugn som faller inom en, så att man när det faller finner sig själv och vem man är.

Läser man det som "Inom - faller svart ner" skulle ju kunna betyda att ens inre, det vi inte kan ta på, ens personlighet, minnen och tankar, fyller upp ens inre så att det känns som att man sjunker djupare ner i grubblerier. Att man faller i sitt eget inre, ens egna mörkare tankar.

Jag tycker att man kan tolka orden annorlunda beroende på läsarens egen sinnesstämning och erfarenheter.

Hmm... en ganska lång analys av åtta små ord... Kommentera gärna... :-)

Tolka den här den som kan... :-)

Outforskat

utan
famnar
inte alltid

inom
faller
svart ner

Obs! Inte Tonis om nu nån trodde det... ;-)





Salta tårar bränner min nakna hud

Salta tårar bränner min nakna hud,

bränner i hjärtat djupa sår

Låter dom falla mot jorden så svart,

falla tungt likt minnen från igår

Salta tårar smeker nerför min kind,

för att likt regn skölja mitt inre rent

Önskar jag kunde minnas,

men inser trots allt, allt är försent

Faller i glömska, faller i gråt,

drömmer och sjunker i tider som var

Letar bland minnen,

efter bortglömda svar

Tårar så salta som havet i natt,

fräter min hud, blottar mitt kött

Söker utan mening fånga,

minnen som så stilla dött

Slocknade eldar i livets port,

saknar den glöd som livet mig gav

Vandrar vid sidan av jorden,

som till slut ska bli min svarta grav

Faller mot botten av mörkaste hav

kan inget annat än blunda och be

Salta tårar bränner min nakna hud,

sjunker i tiden, orkar inte se

Låter varma tårarna falla,

likt pärlor av glödande bly

Tunga, brännande smärta,

rispar min nakna hy


Hmmm.... inte det muntraste man skrivit kanske, men det är som det är. Allt kan ju inte va rosenrött o silverskimrande hela tiden...

Jaha, då var det dags för några rader igen då... Fyller väl på med en egen till då, nu när jag väl börjat blotta mig...
En inte alltför uppmuntrande och positiv dikt, men ändå. Det får bli nåt gladare nästa gång...


Ilsket biter frosten gräset

Tysta skrik ekar i månskogen

Trädets kalla, bleka fingrar speglar sig i nattmånens tystnad

Karga, isande skrik

Vinden tvingar sig in, rispar öppna sår över huden

Blödande sår

Nacken bryts som istapp faller

Vattnet ligger väntande stilla

Ishinnan brister av vindens beröring

Slits sönder, blottar blod stiget ur djupets tysta mörker

Isen skriker inatt

Vintern segrar alltid till slut, lämnar stillhet

Fruset nypon

En gravsten över höstens slut

Vindens vassa naglar sliter

Rispar sönder hud och fingrar

Tömmer skrik, från djupet ångest av ilskna fingrars rop

Kylan fryser fast

Vägrar släppa taget kring livet, smärtan bränner

Dödens väntrum

Isen föds under månens smärta


Hmmm... Ja, man kan ju inte anklaga den för att va munter o Lasse Berghagen-käck i alla fall....

Sitter här på söndagsnatten o snackar gammal nostalgi med min gamla vapen-dragare Punk-Mia. Hehe, vi gjorde visst mkt tokigheter som jag lyckats förtränga. (men det är kul att du har ditt minne intakt, min vän...) 
Hon har hittat gamla diktböcker som vi skrev när vi var unga och oförstörda (nu är vi gamla och (för-)störda... Hahaha). Det här är väl nästan preskiberat. Om jag minns rätt, vilket jag säkert inte gör, så var väl den "gamla, lyckliga" tiden kring 1993-96 eller nåt sånt. Hmm... 12-15 år, det är ju inte klokt vad tiden går...

Bland annat skrev jag tydligen en som doftar lite Toni, så då stoppar jag in den här, mellan Tonis texter. Det skulle ju ändå vara Toni OCH jag... :-)

"Jag har kvar smaken i min mun, den går aldrig ur

Lycka på tungspetsen, smaken av din kyss finns kvar

Varför?

Det vet jag inte, men trots att jag har försökt glömma hur du smakar

så finns din kyss alltid kvar

Men jag vill inte!

Vill förtränga smaken av dig och låta dig falla i glömska, eller kanske minnas dig så som du var

Som du var när jag älskade dig

Än dock smakar det sött i min mun"

Ja, vad säger ni, visst var det lite Toni-längtan redan på den tiden...