Recension i PT Nöje
En stark återkomst
VINJETT
++++ I 90-talets början var Toni Holgersson den som skulle följa Peter LeMarc i spåren mot ett stort blågult genombrott och kanske stod han på tröskeln när det plötsligt blev tyst. Sista skivan i den första sviten hette ironiskt nog "Lyckliga slut" och jag kunde knappt tro det när jag hörde att Holgersson levde som hemlös. 2005 bröt sångaren och låtskrivaren plötsligt tystnaden, berättade öppenhjärtigt om de mörka åren och gjorde comeback med albumet "Tecken på liv" men så föll han tillbaka i missbrukets mörker igen.
Vi skriver 2010 när en ny skiva dyker upp. "Ibland kallar jag det kärlek" är en stark återkomst. Vackra låtar, fina texter och ett uttryck där en strimma hopp ständigt är närvarande, där glädje och sorg flätar sina händer i varandra.
Tjusiga, försiktiga revär av blås lyfter låtar som "Allt jag håller av" och "Och så går dessa dagar", en utsökt duett med Anna Maria Espinosa. Titelspåret, den tryggt tassande "Brev till resandeflicka" och "Komma hem" med sin fina rumskänsla är andra starka stunder på den här skivan.
Texterna känns lite som dagboksblad. Vemodiga, men alls inte uppgivna. Holgerson berör, men är samtidigt odramatisk. Ryckta ur sitt sammanhang kan textrader som "två madrasser, ett hisschakt på vinden" och "minns du när de bad för oss, fast vi sa det är för sent" som om de behandlar de mörka åren och förmodligen är det så.
Det är hans son, 22-årige Concretes-trummisen Dante Kinnunen, som har producerat verket med, faktiskt, förträffligt resultat. "Ibland kallar jag det kärlek" är en skiva som till soundet lyckas med den svåra konsten att låta både tät och luftig på en och samma gång. Lyssna och du förstår vad jag menar. Det är en jordig, sparsamt möblerad akustisk ljudmiljö som inte genar över countryns åker eller blir traditionellt singer/songwriter-grå. Låtarna får vad de kräver, varken mer eller mindre. Det är lyhört arbetat av den unge talangen som till mixhjälp haft säkre Johan Lindström.
Jag har två anmärkningar. Skivan är snarare september än maj till sin karaktär. En höstrelease hade varit mer klockren och på något fler ställe hade han gärna fått variera sången, för det låter fint och värdigt även när djupa rösten går upp ett snäpp, som i "Efter din himmel".
Det är dock petitesser. 2005 var jag inte övertygad av det jag hörde, men den här gången vågar jag säga välkommen hem till Toni Holgersson. Just i dag är han stark. Jag hoppas han fortsätter vara det.
Anders Sandlund
Piteå-Tidningen
Vi skriver 2010 när en ny skiva dyker upp. "Ibland kallar jag det kärlek" är en stark återkomst. Vackra låtar, fina texter och ett uttryck där en strimma hopp ständigt är närvarande, där glädje och sorg flätar sina händer i varandra.
Tjusiga, försiktiga revär av blås lyfter låtar som "Allt jag håller av" och "Och så går dessa dagar", en utsökt duett med Anna Maria Espinosa. Titelspåret, den tryggt tassande "Brev till resandeflicka" och "Komma hem" med sin fina rumskänsla är andra starka stunder på den här skivan.
Texterna känns lite som dagboksblad. Vemodiga, men alls inte uppgivna. Holgerson berör, men är samtidigt odramatisk. Ryckta ur sitt sammanhang kan textrader som "två madrasser, ett hisschakt på vinden" och "minns du när de bad för oss, fast vi sa det är för sent" som om de behandlar de mörka åren och förmodligen är det så.
Det är hans son, 22-årige Concretes-trummisen Dante Kinnunen, som har producerat verket med, faktiskt, förträffligt resultat. "Ibland kallar jag det kärlek" är en skiva som till soundet lyckas med den svåra konsten att låta både tät och luftig på en och samma gång. Lyssna och du förstår vad jag menar. Det är en jordig, sparsamt möblerad akustisk ljudmiljö som inte genar över countryns åker eller blir traditionellt singer/songwriter-grå. Låtarna får vad de kräver, varken mer eller mindre. Det är lyhört arbetat av den unge talangen som till mixhjälp haft säkre Johan Lindström.
Jag har två anmärkningar. Skivan är snarare september än maj till sin karaktär. En höstrelease hade varit mer klockren och på något fler ställe hade han gärna fått variera sången, för det låter fint och värdigt även när djupa rösten går upp ett snäpp, som i "Efter din himmel".
Det är dock petitesser. 2005 var jag inte övertygad av det jag hörde, men den här gången vågar jag säga välkommen hem till Toni Holgersson. Just i dag är han stark. Jag hoppas han fortsätter vara det.
Anders Sandlund
Piteå-Tidningen
Kommentarer
Trackback
