Ilsket biter frosten gräset
Jaha, då var det dags för några rader igen då... Fyller väl på med en egen till då, nu när jag väl börjat blotta mig...
En inte alltför uppmuntrande och positiv dikt, men ändå. Det får bli nåt gladare nästa gång...
Ilsket biter frosten gräset
Tysta skrik ekar i månskogen
Trädets kalla, bleka fingrar speglar sig i nattmånens tystnad
Karga, isande skrik
Vinden tvingar sig in, rispar öppna sår över huden
Blödande sår
Nacken bryts som istapp faller
Vattnet ligger väntande stilla
Ishinnan brister av vindens beröring
Slits sönder, blottar blod stiget ur djupets tysta mörker
Isen skriker inatt
Vintern segrar alltid till slut, lämnar stillhet
Fruset nypon
En gravsten över höstens slut
Vindens vassa naglar sliter
Rispar sönder hud och fingrar
Tömmer skrik, från djupet ångest av ilskna fingrars rop
Kylan fryser fast
Vägrar släppa taget kring livet, smärtan bränner
Dödens väntrum
Isen föds under månens smärta
Hmmm... Ja, man kan ju inte anklaga den för att va munter o Lasse Berghagen-käck i alla fall....
Men Anders!! Vad bra du skriver...Jag läser mycket poesi och skulle inte säga att det var bra om jag verkligen inte tyckte det!! Kanon ju..Kram
Ja du den var fin. Smärtsam så det skrek om det nästan. Slutade du någonsin skriva eller har du fortsatt alla år? Är nog lite skillnad på innehåll och skrivsätt från "the old days". Ja "you whooped my ass" på quizen :-)
Till Helena: TACK! Kul att du gillade det, även om den nog var i dystraste laget. Jag får leta upp nåt positivare tills nästa gång det är dags att kasta in nåt eget...
Till Maria: Skrikande smärta var nog typ det jag kände när jag skrev... Ja, du vet... Hmm... nja det har inte blivit mkt skrivet alls faktiskt, men nu börjar lusten så sakta komma tillbaka så det kanske blir mer o mer framöver.
